Radonfrågan är lika dagsaktuell som någonsin. Samtidigt finns det några historiska skeenden som förtjänar en tillbakablick. Vi har samlat tre händelser som haft och fortsätter att ha en avgörande betydelse för hur vi tar oss an arbetet med att minska de hälsofarliga effekterna av förhöjda radonhalter.
Upptäckten av radioaktivitet
Vid förra sekelskiftet gjordes flera viktiga framsteg inom området. År 1895 upptäckte den tyske fysikern Wilhelm Conrad Röntgen röntgenstrålar. Ett år efter det upptäckte den franske fysikern Antoine Henri Becquerel att uransalter avgav genomträngande strålning av okänt ursprung. Becquerel fann detta av en slump under sina undersökningar om fosforescens.
Ett par år senare, 1898, undersökte forskarna Maria Skłodowska-Curie och hennes man Pierre Curie andra ämnen som producerade liknande strålning och upptäckte då två nya radioaktiva grundämnen: polonium och radium. De myntade även termen “radioaktivitet” för att beskriva spontana utsläpp av energi från instabila atomkärnor. År 1902 föreslog den brittiske fysikern Ernest Rutherford och kemisten Frederick Soddy att radioaktivt sönderfall involverade omvandlingen av ett element till ett annat. Året efter, 1903, fick Becquerel och Curies Nobelpriset i fysik för sina upptäckter om radioaktivitet. Några år senare, 1911, fick Marie Curie ett andra Nobelpris i kemi för sin forskning om polonium och radium.
Radon i våra hem
Hälsoeffekterna av radonexponering i gruvor är allmänt kända sedan en längre tid men riskerna med radonexponering i våra hem blev inte en stor fråga förrän i mitten av 1980-talet. Det finns bland annat ett berömt fall där Stanley Watras som arbetade vid ett kärnkraftverk i Pennsylvania, utlöste strålningsdetektorn för anläggningen när han kom in. Intressant nog var kärnkraftverket då inte i drift utan under uppbyggnad. Vad orsakade då utslaget i strålningsdetektorn när Stanley kom in i anläggningen? Vidare undersökningar avslöjade att han hade mycket höga radonnivåer i sitt hem. Experter mätte strålningsnivåer som var cirka 700 gånger högre än den maximala nivå som anses vara säker för mänsklig exponering. Det innebar att familjen Watras hade levt i en inomhusmiljö som var mycket ohälsosam.
Sedan dess har forskning visat att radon är den näst största orsaken till lungcancer (efter rökning). År 1988 klassificerade IARC radon som en ”human carcinogen type 1”. Även den europeiska koden för lungcancer inkluderar exponering för radon.
Införandet av EURATOM direktiv 59/2013
En av de första lagstiftningarna kring radon var Europeiska unionens EURATOM-direktiv 59/2013 ”Grundläggande säkerhetsstandarder”. Direktivets avsikt är att skydda EU-medborgare från de risker som uppstår på grund av joniserande strålning och radonexponering är därför en del av det direktivet. Referensnivån är 300 Bq/m3 när det gäller årlig radonaktivitetskoncentration.
EU:s medlemsländer uppmanas att implementera referensnivån i sina nationella lagar. De flesta länderna har antagit 300 Bq/m3, men vissa har beslutat om ett lägre värde på 200 eller 100 Bq/m3. I Sverige används 200 Bq/m3.
Införandet av EURATOM direktiv 59/2013 är viktigt och har haft en stor betydelse i allt från att ange standarder och förbättra rapportering till att förtydliga ansvarsfrågan i frågor som rör strålsäkerhet.
